Det doftade granskog. Ljuset silades genom grenar. Luften var full av fukt och pälsen strök vattendroppar från några grässtrån. Han hade väntat så länge nu på djuret vars päls hade färgen av en murknad stubbe, ögon djupet av den mörkaste tjärn och röst styrkan av en vind som fäller alla träd. Vintern hade gett vika för vår bara några dagar tidigare. Likt en väckarklocka hade solen väckt allt till liv igen. Och väckt ur vinterns dvala borde han vara där nu, stå i gläntan och vänta.

Han väntar nog där nu, hans tjärnögon vilandes i solen.

----------------------------------------------------------------------------------

Den här torsdagen har Smäm bestämt temat och på hennes blogg hittar du till andra bidrag. Mitt består av en björn och en varg som ser varandra igen.