// Du ser väl färgen? Gräset. Löven. Hur himlen sträcker sig och ser. Alla vingslagen. Livet. Dig.//

I kyrkoåret är det just nu tid för att psaltarpsalmen om den gode herden ska läsas. Jag minns den från att ha läst den på ett ålderdomshem för några år sen. Förra året när jag också tänkte på den så skrev jag en text. Så här gick den:

"Det sitter ett svart får på vår jord. Det bär en alldeles unik egensinnighet. Strövar bort från skocken, prövar varje liten del av skapelsen under sina klövar och försöker tänja alla gränser det kan hitta. Det tror sig alltid vara lite smartare än världen, lite större än en björn. Det kan flyga i sitt huvud, det kan älska en dröm så mycket att det måste jaga den ett helt liv.

Det sitter ett svart får på vår jord och det är alldeles likt vår mänsklighet.

Det sitter en herde bredvid en fårskock någonstans. Han andas ut liv i luften, ger näring i gräset och känner varje får. Det svarta fåret jagar ibland förbi igenom skocken. Berättar om att sanningen är hittad och nu bara lite letande till så är allt klart sen. Skrattar och ler och rullar vidare ut i nya äventyr.

Det svarta fåret stannar ibland upp i natten. Skriker och gråter och hittar inte hem. Det gråter för att det har ryckt av den vackraste blomman, tappat sina finaste drömmar och inte längre minns vägen det ville ta. Herden hör det och viskar:

När du är klar står jag och väntar här, och till dess är jag med dig vart du än är."